Om Tullhuset

Denna beskrivning är till största delen skriven av Olof Monthan, den siste tullchefen på Dalarö. Den finns i Södra Skärgårdens Intresseförenings arkiv.



Ett Tullhus har nog i alla tider och miljöer intagit en viss särställning som uttryck och symbol för en myndighetsutövning som innebär förvaltning av ett allmänt (för gemene man ofta dunkelt) intresse inom nationell gemenskap. Är byggnaden därtill  i samhällsbilden så dominerande som på Dalarö blir intrycket av husets rötter i överhöghetens grundskikt nära nog förkrossande.
   Nu är väl detta naturligt och som sig bör kanske speciellt när det gäller Dalarö eftersom hela detta samhälles tillkomst och utveckling under ett par första sekler vilar på en tullförfattning från den svenska statens storhetstid.

Dalarö - från sjökort till samhälle

Dalarö var nämligen endast ett sjökortsnamn på ett stycke Sverige, strategiskt förmedlande fastlandets övergång till huvudstadens skärgård då en ”Kongl. May:s ORDNING hwar effter Kiöpmän och Skippare som på Swerige och Finlandh handla sigh uti inn- och uthseglande rätta skola” den 19 november 1636 föreskrev inrättande där av en första inloppstullkammare för kontroll och klarering av all gränspassage till och från Stockholm och det Sverige-Finland som låg norr och öster därom.


Axel Oxenstierna var rikskansler
och i realiteten Dalarös grundare

Det första Dalarötullhuset måste alltså ha börjat resa sig i ödemarken utanför Sandemar och Tyresö under 1637. Det låg c:a 50 meter närmare sjön än dess nuvarande efterföljare och var sannolikt ganska oansenligt och primitivt trätimrat. Tjänst fick det dock göra i 150 år.

Under denna tid var huset säkerligen trots lovvärda underhållsansträngningar alltid i ett mot  resurserna överstigande behov av reparation, utvidgning och förbättring. Nedbränt blev det till stor del 1719 av ryssarna som just här befann sig precis lagom utanför försvarspotensen hos Dalarö Skans – ett skydd endast för den närmaste omgivningen.

Dalarö hotell

Sedan tullen på Dalarö avverkat sitt första sekel framkom och ventilerades vid flera tillfällen planer på ett mer gediget och framför allt större tullhus än det ursprungliga och i det närmaste uttjänta. Det var vid höga vederbörandes rådslag om förbättringar av Stockholms utlandsförbindelser  på närmast persontrafikens område som Dalarötullen kom i blickpunkten. På Dalarö borde man – d v s tullinspektoren – kunna något så när bekvämt och riktigt hysa och livnära de oftast högt uppsatta resande som ibland länge (men knappast väl) fick vänta på att kunna osynkroniserat växla land och sjölägenhet.

Dalarö och Gustaf III

Men det behövdes att ytterligare en väsentlig faktor kom till för att det skulle bli någon effekt av planerandet. Slutligen var det kungen själv – man hade hunnit fram till Gustaf III  - som levererade detta tillskott.

Han önskade nämligen att möjlighet kunde skapas för honom och hans svit att särskilt inför den svenska flottans rustande för krig mot Ryssland bli i tillfälle att även på Dalarö, en flottbas sedan gammalt, hålla mönstring och parad med fartygen och därvid också något så när ståndsmässigt logera i land ute i skärgården.

Kungen såg i varje fall till att hans betrodde vice stadsarkitekt i Stockholm Erik Palmstedt – skapare bland annat av monumentalbyggnaderna Arvfurstens palats vid Gustaf Adolfs torg, Börsen vid Stortorget och Tullstyrelsehuset vid Skeppsbron – erhöll uppdrag att föreslå utformning och placering av ett nytt tullhus på Dalarö.

Den 5 oktober 1787 skrev konung Gustaf egenhändigt sitt ”approberat”, d v s godkänt, på Palmstedts situationsplan jämte fasad och planlösningsritningar till ett Dalarö tullhus och sedan 1788 eller - MDCCLXXXVIII - som det är inhugget och förgyllt ovanför sjöporten – reser det sig nu den dominerande Dalaröhamnen  med sin formskönt rätvinkliga röda tegel och sandstensmassa och ett tak med ursprunglig, ärgande koppar- men nu djupsvartshållet järnplåttak - och inneslutande valv och rum i ett kärvt men självklart äkta harmoniskt varande.

Kustbevakningen moderniseras

Utom det att den konungsliga tanken på Dalarö tullhus som replipunkt för några dagar i flottledaresammanhang troligen aldrig konkretiserades blev husets roll som instrument för en speciell tullorganisation – inloppsstationssystemet – och som länk i en uppehållskedja allt mindre och mindre.


Minsveparen M20 på besök i Dalarö hamn hösten 2008

Hela underlaget för husets tullexistens tycktes också falla bort i och med att den sista resten av 1600-talets inloppsstationssystem försvann genom tillkomsten 1928 av en ny  - ännu gällande - men nu vittrad tullstadga. Denna förutsatte och föranledde en förändring från ursprungligen tullkammare till tullposteringar. Det moderna Tullverkets kustbevakning skulle huvudsakligen genom allmän tillsyn under patrullering ersätta till en viss plats knutna kontrollorgan.

Grundbekymmer

Vid tiden för organisationsförändringen drogs också Dalarös sista tullanstaltschef bort från sina tjänstebostadsbekvämligheter i tullhuset som därefter stod i det närmaste tomt i nästan 30 år. Till en början sökte tullverkets ledning avyttra fastigheten. Det kom dock (dess bättre) ingen köpare. 1935 förklarades huset som byggnadsminnesmärke och måste således stå praktiskt taget oförändrat intakt i all framtid.

Ett mer påtagligt grundhot mot det sedan 1928 civilt oanvända tullhuset tillkom då man i början av 1950-talet konstaterade att den av Palmstedt av asptimmer sinnrikt konstruerade s k rustbädden i leran under huset och uppbärande dess stenmassetyngd löpte fara att förmultna genom att det allmänt sjunkande grundvattnet kunde medföra att bädden började torrläggas.

Andra krafter var emellertid också i rörelse och det inom vissa tidigare för tullverket utan tvingande skäl ganska främmande områden såsom kultur och personalvård.

Kulturvård

Samverkan härav och av nyss nämnda grundbekymmer resulterade så småningom i att statsmakterna beviljade pengar – tillhopa 424 000 kronor i 3 etapper – för grundförstärkning och restaurering av huset. 

Det bestämdes också att här skulle förutom lokaler för kustposteringen inrymmas det 1927 i Stockholm öppnade men 1940 igenslagna Tullmuseet. Vidare skulle här lokalmöjligheter skapas för kurs/propaganda och annan in och utåtriktad verksamhet inom Tullverkets ram vid sidan av det krassa vardagliga.

Restaureringen var i huvudsak färdig 1958 och kunde ha signerats  främst av arkitekten SAR Per-Olof Olsson och byggmästare Edvin Rundlöf, vilka i samråd med Riksantikvarieämbetet och Kungliga byggnadsstyrelsen

såg till att statsrådet Gunnar Sträng i sinom tid kunde konstatera att man fått full valuta för de spenderade pengarna. Dalarö tullhus var sedan under drygt 40 år tullmuseum. Här ett bildreportage om Tullhuset hämtat från Postmuseum.

Tullhuset idag och imorgon

Tullmuséet flyttades 1999 till Stockholm (Alströmergatan 39). Idag finns i Tullhuset tre inredda rum som Dalarö Skärgårdsmuseum. Vidare finns här Turistbyrå, en våning som disponeras av Dalarös föreningsliv samt ett restaurangkafé med fullständiga rättigheter och en butik som säljer historiska repliker från bronsåldern och fram till 1700-talet samt diverse hantverk och en galleridel med konstutställningar. 
   Huset förvaltas av Statens Fastighetsverk. 2007 inleddes den kanske största kultursatsningen någonsin på Dalarö, när en nybildad förening - Dalarö Kultur- och Föreningscentrum (DKFC) med stöd av Haninge kommun - inledde arbetet med att göra Tullhuset till ett mötes- och kulturhus. 2016 ombildas DKFC till en bygdegårdsförening i vilken Dalaröborna vill fortsätta att vårda sitt anrika Tullhus tillika  byggnadsminnesmärke.

17 maj 2014 invigdes dessutom Dalarö skeppsvraksområde som Sveriges första marina kulturreservat. Det är DKFC:s mål att också göra Tullhuset till ett centrum för marinarkeologi till minne av Anders Franzén, regalskeppet Vasas upptäckare. För detta ändamål har DKFC dessutom fått en privat donation.  

Tullhuset - ett avgörande kapitel
i svensk byggnadshistoria

Tullhuset på Dalarö vittnar om ett epokskifte i svensk byggnadshistoria. Det berättade konsthistorikern och ”huskramaren” Lars Sjöberg, när han gästade Dalarö Kultur- och Föreningscentrum i november 2012.


Skälet är arkitekten Carl Hårleman född 1700, som var en av Sveriges genom tiderna mest betydande arkitekter.
   Historien började egentligen tre år innan Hårleman föddes. Då brann det gamla slottet Tre Kronor i Stockholm och slottsarkitekt Nikodemus Tessin d/y fick uppdrag att återuppföra Slottet. Tessins ambition var att ”det nya Slottet” skulle bli Europas största och mest praktfulla kungliga residensslott. Det stora nordiska kriget kom dock emellan och bygget avstannade. Först tjugo år senare fattade riksdagen beslut om att slottsbygget skulle fullbordas.

Hårleman kom 1721 till Paris för att utbilda sig till arkitekt. Fem år senare lämnade han Frankrike för att slutföra sin utbildning i Italien. När han kom till Venedig möttes han av ett brev från slottsarkitekten Tessin i Stockholm med order om att komma hem och biträda Tessin vid slottsbygget. När Hårleman återkom till Stockholm i årsskiftet 1727–28 avled Tessin och i praktiken blev det den unge Carl Hårleman som fullbordade det storslagna slottsbygget.

Den nya franska rokokon

Slottet fullbordades till det yttre i stort sett helt enligt Tessins intentioner. Det var först i inredningarna som Hårleman mer påtagligt kunde påverka arbetet. Slottet uppfördes i romersk barockstil. Men Hårleman, som hade utbildats i Paris när den lätta graciösa franska rokokon växte fram, anses vara den förste arkitekt utanför Frankrike som började arbeta i fransk rokokostil.

Många av rummen i nuvarande Bernadottevåningen på Kungliga slottet ger prov på Hårlemans utsökta konst.

Hårleman kom att dominera den svenska byggnadskonsten under 1700-talet. Det fanns i stort sett inte någonting i Sverige som hade med arkitektur och byggnad att göra, där inte Hårleman hade ett finger med i spelet.

Han dog 1753 totalt utarbetad. Han inspirerade dock ett antal efterföljare. En av dem var Erik Palmstedt, som levde 1741-1803 och var en framstående arkitekt under den gustavianska tiden.

Erik Palmstedt var upphovsman till ett flera monumentala byggnadsverk i Stockholm, däribland Börshuset, Arvfurstens palats och Norrbro, som sträcker sig från Lejonbacken till Gustav Adolfs torg. Han ligger också bakom Tullhusen på både Skeppsbron och på Dalarö, som blev klart 1788.


Förutom den franskinspirerade byggnadsstilen, den Hårelmanska fasaden, med en högre övervåning, paradvåningen, det antika templets takform, så var det också praktiska ting som att varje våning skulle ha en brandbotten av tegel. Mängder av hus brann ner, och som en reaktion började man på Hårlemans initiativ att bygga ”brandsäkra” hus. Tullhuset är ett bra exempel på detta.

Energisnål före sin tid

En annan epokgörande nyhet var rökkanaler för att ta ut fukten och den svenska kakelugnen från 1767. Pga vedbrist i landet beslutade Rikets Råd om att ta fram en energisnål uppvärmningsmetod. Resultatet blev den svenska kakelugnen, som det finns flera av i Tullhuset.

Köket på Tullhuset är ett av de bäst bevarade i Sverige. Ett annat tidstecken är de stora glasen i fönstren, där många glas fortfarande är original i Tullhusets under hösten 2012 nymålade fönster. Den kvalitet man byggde i på den tiden går inte att jämföra med dagens undermåliga byggnadsmaterial i t.ex. dörrar och fönster, konstaterade kvällens ciceron Lars Sjöberg.

Lars Sjöberg gav oss många andra epokgörande exempel från denna tid. Hans nämnde kund Gustav III:s inflytande. Och det Ostindiska kompaniets betydelse för kulturutvecklingen under denna tid med importen från Kina av bl.a. sidentygerna. Det dyraste idag på kungliga slottet är faktiskt sidentygerna i de kungliga sängarna, avslutade Lars Sjöberg sin exposé över detta avgörande kapitel i svensk byggnadshistoria.

Text:
Lars-Olof (LO) Landin